I'm on my way to brighter days

Inlägg publicerade under kategorin Min viktresa

Av Eveliina med två i - 17 juni 2012 12:34

Fråga: Kan inte du skriva ett inlägg om hur din anorexi började? Alltså att du tar månad för månad från då det började till nu.
Kämpa på föresten! :D


Svar: 

Jo, visst kan jag försöka med det. :)

Min viktresa började för exakt ett år sen, under sommarlovet. Jag kände att kläderna satt mycket tightare och jag hade gått upp lite i vikt. Jag gick då i konståkning, men hade trappat ner på träningen, men fortsatte att äta lika mycket och rätt onyttigt ändå… Så jag bestämde mig för att göra något åt saken helt enkelt.

Jag tänkte att jag bara skulle gå ner 5 kilo till en början och jag kommer ihåg att jag berättade detta för min mamma. Hon var väldigt tveksam, men jag sa att det bara skulle vara 5 kilo. Andra har ju lyckats så varför skulle inte jag? Vad skulle kunna gå fel liksom?

Jag kollade lite på internet efter metoder att gå ner i vikt och hittade LCHF som jag tyckte lät bra och började med den och uteslöt näst intill alla kolhydrater och ökade på fettet i  maten istället. Mamma vara emot hela den här gå-ner-i-vikt-grejen från början och stötta mig inte alls, vilket vara ganska jobbigt. Men jag gick på LCHF någon månad eller så och tänkte faktiskt inte såå jättemycket på vad jag stoppa i mig, bara det inte var för mycket kolhydrater i och jag räknade inte kalorier eller tränade speciellt mycket. Fast jag började med ett promenadprogram som jag hittade på en sida, då man skulle gå en viss sträcka per dag under ett par veckor. Dessutom hade jag en stegräknare och mådde dåligt om jag inte kom över 10000 steg/dag.

Men efter några veckor i juli ungefär så tröttnade jag på den dieten och att räkna steg. Det var för omständigt att hålla koll på alla kolhydrater och jag gillade inte att äta så mycket fett, så jag slutade med den. Hade gått ner lite i vikt men inte alls så mycket. Hittade då sidor på internet där man kunde räkna kalorier på. Jag gick med i några och började alltså räkna på vad jag stoppa i mig. Sökte också på sidor efter tips att gå ner i vikt, vilka träningsformer som var bäst, osv. Började dessutom träna pilates som jag fortsatt med sen dess. Började också dra ner på kalorierna sakta men säkert.

Och till slut nådde jag min målvikt. Men jag var fortfarande inte nöjd. Hatade allt äckligt fett som hängde på kroppen. Det skulle bort, tänkte jag!

Efter min första målvikt gick det lättare att gå ner i vikt och viktminskningen började gå snabbare. Det var nog här jag började insjukna i anorexi. Tror det var runt augusti nu om jag inte minns fel. Men jag fick som en kick utav att se siffrorna på vågen minska mer och mer, och samma sak med midjemåttet. Jag mätte och vägde mig varje morgon. Började också dra ner mer och mer på kalorierna och ökade på med träningen; var ute och sprang, gick eller gjorde pilates.

Och när skolan började höll jag fortfarande på att försöka gå ner i vikt. Jag tänkte att jag bara skulle gå ner lite till, sen vara det bra. Men jag blev aldrig nöjd. Allt jag ville ha var en fin och platt mage, men fettet på magen verkade aldrig vilja försvinna. Dessutom blev jag allt räddare att gå upp vikt igen. Alltså fortsatte jag. Började faktiskt inse att jag hade problem, och försökte fråga mamma om jag kanske skulle kunna prata med en dietist som kunde hjälpa mig och räkna ut hur många kalorier jag behövde per dag och så. Hon tyckte inte det behövdes. Fick ändå prata med en som jobbade på ett gym om hur jag skulle äta, men jag tyckte det matschemat hon la upp var så mycket, så jag struntade i att följa det.

Nu började folk omkring mig märka att allt inte stod rätt till och började påpeka vad smal jag hade blivit. Jag tyckte det var lite irriterande. Men sanningen var att jag inte visste hur jag skulle sluta. Så det enklaste var att fortsätta, jag skulle bara ner lite till. Och jag drog bara ner mer och mer på kalorierna och fortsatte att träna.

Så fort jag nådde en ny nivå på vågen, midjemåttet eller kaloriintaget, kunde jag sen inte överskrida den nivån. Mådde dåligt och fick ångest då. Och de nivågränserna blev bara lägre och lägre. Om jag visste att jag skulle vara lite onyttig någon dag, så kompenserade jag upp det både före och innan, då jag drog ner mer på kalorierna och ”sparade mig” och tränade lite extra.

Sen i oktober kom min födelsedag som blev ganska katastrofal. Visste att jag skulle vara onyttig på kvällen och bestämde mig för att spara så mycket det gick under resten av dagen. Vid den här tiden gick jag morgonpromenader innan frukost, som bara bestod av ett ägg eller ett äpple. Mamma blev helt förkrossad över att jag inte ville ha någon tårta! Kunde bara inte äta det. Allt jag fick i mig under firandet var några rutor mörkchoklad. Och sen vara jag ute och sprang på det. Kan säga att jag mådde sådär efteråt och var alldeles skakig. Till middag valde jag att vi skulle ha tacos, för att det innehåller rätt så lite kalorier…

Och så här höll jag på någon månad till. I november ville mamma, som var jätteorolig, att jag skulle gå till en läkare som skulle få ta prover på mig. Han påpekade att jag var underviktig och gav mig en utskällning för att jag sa att jag ville gå ner lite till.

Fick ta några blodprover och efteråt började allting snurra och det svartnade för ögonen, och helt plötsligt låg jag på golvet. Det var första gånge jag svimmat, och jag tror det berodde på min vikt…

Mamma blev bara oroligare och oroligare och jag fick henne till och med att gråta, vilket jag aldrig sett henne göra tidigare! Mådde jättedåligt för det! Men jag kunde trots det ändå inte sluta… Så hon förbjöd mig att träna till slut.

Började då att träna i smyg och rasade nu mera i vikt. Mamma tog då kontakt med BUP, som jag fick gå några samtal hos och berätta om hur jag åt, mina tankar och känslor och sånt där. Detta var runt november-december. BUP-tanterna förbjöd mig också att träna, vilket jag då tyckte var ganska skönt, eftersom jag inte hade någon ork kvar. Men jag fortsatte att tappa i vikt och till slut förbjöd de mig även att gå till skolan. Jag förstod att jag hade problem, men tog det inte så allvarligt: Jag mådde ju bra! Fick diagnosen anorexia nervosa vid den här tiden, men jag trodde inte på det. Jag kunde börja äta om jag bara ville ju! Hatade när alla andra började lägga sig i mitt liv. Jag tyckte ju att jag hade kontroll över det, över maten och träningen, över vikten och kalorierna. Men det var nog det som kontrollerade mig istället…

Den 19 december 2011 lades jag in för behandling mot anorexia. Mina värden var så pass dåliga att jag lades in på intensivavdelningen och fick sondmatas. Hade det inte så illa där faktiskt. Åt så mycket jag ville av den vanliga maten (vilket inte var mycket) och hade TV på rummet och blev uppassad hela tiden och fick sitta still. Det enda jobbiga var att jag missade julavslutningen i skolan. Det kändes jättekonstigt att  vara inlagd medan mina kompisar var i skolan som vanligt. Några från klassen kom och hälsade på ibland. Det betydde jättemycket och jag är så glad över att de finns!

Den 21 december flyttades jag till avdelningen för slutenvård. Nu började det riktiga helvetet! Nu pressades man att börja äta och det var inte förrän nu som jag insåg att jag hade en ätstörning. Har hela tiden känts ofattbart att JAG skulle kunna ha det!

Hatade tiden på avdelningen. Alla regler, all personal som tjatade på en och tvingade en att äta, att sitta still hela tiden, att vara inlåst medan livet fortsatte utan mig…

Både vid jul och nyår fick jag tillbringa morgonen på avdelningen. Inte världens roligaste ställe att vakna upp på just då… Men fick åka hem senare på eftermiddagen och fira lite med familj och släkt, vilket var tur.

Tiden på avdelningen blev bara jobbigare och jobbigare. Jag fick bara mer och mer ångest och hatade mig själv och min kropp och hade faktiskt en del självmordstankar. Hade ingen lust att leva så här! Fick en del ångestmedicin men det dämpade bara en del.

Tog ett tag innan jag verkligen tog tag i ätandet och började gå framåt. Ville inte bli frisk till en början. Blev mycket ilska, gråt och skrik under tiden jag låg inne. Men till slut skötte jag mig mer och mer och fick fler permissioner och frihet. Efter ungefär två månader på avdelningen så skrevs jag äntligen ut! Det var den 22 februari 2012 då. Mådde ganska dåligt då och hade svårt för att äta. Men det var så skönt att få komma därifrån!

Till slut började jag skolan, tre gånger i veckan halva dagar. Det gick bra, men var i stort sett väldigt rastlös eftersom jag inte fick röra på mig så mycket. Började till slut att smygträna då, vilket jag fortfarande gör en del tyvärr. Men har kommit en bra bit sen jag låg inne och har inte alls lika mycket ångest längre, även om jag kanske har backa lite nu. Sakta men säkert ökade man på skolan och till slut gick jag alla dagar, vilket var roligt eftersom jag fick vara mer med mina kompisar. Och jag har fått mer och mer ansvar och frihet under tiden jag varit hemma, vilket är riktigt skönt. Tyvärr händer det att jag fuskar en del fortfarande och jag har en bot kvar innan jag är frisk men jag har i alla fall kommit en bit. Det blev ett väldigt långt inlägg och jag vet inte om någon orkade läsa det hela, men jag hoppas jag svarade på ditt önskemål. Nu ska jag fortsätta att kämpa mot mer ansvar och frihet! Kramar på er alla!


/E med två i

Presentation


Hej! Jag är en tjej som skriver om mitt liv, vad som sker i det, tankar och funderingar, osv, men främst om min kamp mot anorexin. Hoppas du hittar nånting i min blogg som intresserar dig och stannar! Puss!

Gratis-trafik.se

Mejla mig!

eveliina.uimonen@hotmail.se

Instagram

Eveloinen

Weheartit

Fråga mig

38 besvarade frågor

Besöksräknare

Stöttningsgrupper på facebook för äs!

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Arkiv

Kategorier

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Bloggar

Länkar

Besöksstatistik

Övrigt


Skapa flashcards