Fråga: Kan inte du skriva ett inlägg om hur din anorexi började? Alltså att du tar månad för månad från då det började till nu.
Kämpa på föresten! :D

Svar: 

Jo, visst kan jag försöka med det. :)

Min viktresa började för exakt ett år sen, under sommarlovet. Jag kände att kläderna satt mycket tightare och jag hade gått upp lite i vikt. Jag gick då i konståkning, men hade trappat ner på träningen, men fortsatte att äta lika mycket och rätt onyttigt ändå… Så jag bestämde mig för att göra något åt saken helt enkelt.

Jag tänkte att jag bara skulle gå ner 5 kilo till en början och jag kommer ihåg att jag berättade detta för min mamma. Hon var väldigt tveksam, men jag sa att det bara skulle vara 5 kilo. Andra har ju lyckats så varför skulle inte jag? Vad skulle kunna gå fel liksom?

Jag kollade lite på internet efter metoder att gå ner i vikt och hittade LCHF som jag tyckte lät bra och började med den och uteslöt näst intill alla kolhydrater och ökade på fettet i  maten istället. Mamma vara emot hela den här gå-ner-i-vikt-grejen från början och stötta mig inte alls, vilket vara ganska jobbigt. Men jag gick på LCHF någon månad eller så och tänkte faktiskt inte såå jättemycket på vad jag stoppa i mig, bara det inte var för mycket kolhydrater i och jag räknade inte kalorier eller tränade speciellt mycket. Fast jag började med ett promenadprogram som jag hittade på en sida, då man skulle gå en viss sträcka per dag under ett par veckor. Dessutom hade jag en stegräknare och mådde dåligt om jag inte kom över 10000 steg/dag.

Men efter några veckor i juli ungefär så tröttnade jag på den dieten och att räkna steg. Det var för omständigt att hålla koll på alla kolhydrater och jag gillade inte att äta så mycket fett, så jag slutade med den. Hade gått ner lite i vikt men inte alls så mycket. Hittade då sidor på internet där man kunde räkna kalorier på. Jag gick med i några och började alltså räkna på vad jag stoppa i mig. Sökte också på sidor efter tips att gå ner i vikt, vilka träningsformer som var bäst, osv. Började dessutom träna pilates som jag fortsatt med sen dess. Började också dra ner på kalorierna sakta men säkert.

Och till slut nådde jag min målvikt. Men jag var fortfarande inte nöjd. Hatade allt äckligt fett som hängde på kroppen. Det skulle bort, tänkte jag!

Efter min första målvikt gick det lättare att gå ner i vikt och viktminskningen började gå snabbare. Det var nog här jag började insjukna i anorexi. Tror det var runt augusti nu om jag inte minns fel. Men jag fick som en kick utav att se siffrorna på vågen minska mer och mer, och samma sak med midjemåttet. Jag mätte och vägde mig varje morgon. Började också dra ner mer och mer på kalorierna och ökade på med träningen; var ute och sprang, gick eller gjorde pilates.

Och när skolan började höll jag fortfarande på att försöka gå ner i vikt. Jag tänkte att jag bara skulle gå ner lite till, sen vara det bra. Men jag blev aldrig nöjd. Allt jag ville ha var en fin och platt mage, men fettet på magen verkade aldrig vilja försvinna. Dessutom blev jag allt räddare att gå upp vikt igen. Alltså fortsatte jag. Började faktiskt inse att jag hade problem, och försökte fråga mamma om jag kanske skulle kunna prata med en dietist som kunde hjälpa mig och räkna ut hur många kalorier jag behövde per dag och så. Hon tyckte inte det behövdes. Fick ändå prata med en som jobbade på ett gym om hur jag skulle äta, men jag tyckte det matschemat hon la upp var så mycket, så jag struntade i att följa det.

Nu började folk omkring mig märka att allt inte stod rätt till och började påpeka vad smal jag hade blivit. Jag tyckte det var lite irriterande. Men sanningen var att jag inte visste hur jag skulle sluta. Så det enklaste var att fortsätta, jag skulle bara ner lite till. Och jag drog bara ner mer och mer på kalorierna och fortsatte att träna.

Så fort jag nådde en ny nivå på vågen, midjemåttet eller kaloriintaget, kunde jag sen inte överskrida den nivån. Mådde dåligt och fick ångest då. Och de nivågränserna blev bara lägre och lägre. Om jag visste att jag skulle vara lite onyttig någon dag, så kompenserade jag upp det både före och innan, då jag drog ner mer på kalorierna och ”sparade mig” och tränade lite extra.

Sen i oktober kom min födelsedag som blev ganska katastrofal. Visste att jag skulle vara onyttig på kvällen och bestämde mig för att spara så mycket det gick under resten av dagen. Vid den här tiden gick jag morgonpromenader innan frukost, som bara bestod av ett ägg eller ett äpple. Mamma blev helt förkrossad över att jag inte ville ha någon tårta! Kunde bara inte äta det. Allt jag fick i mig under firandet var några rutor mörkchoklad. Och sen vara jag ute och sprang på det. Kan säga att jag mådde sådär efteråt och var alldeles skakig. Till middag valde jag att vi skulle ha tacos, för att det innehåller rätt så lite kalorier…

Och så här höll jag på någon månad till. I november ville mamma, som var jätteorolig, att jag skulle gå till en läkare som skulle få ta prover på mig. Han påpekade att jag var underviktig och gav mig en utskällning för att jag sa att jag ville gå ner lite till.

Fick ta några blodprover och efteråt började allting snurra och det svartnade för ögonen, och helt plötsligt låg jag på golvet. Det var första gånge jag svimmat, och jag tror det berodde på min vikt…

Mamma blev bara oroligare och oroligare och jag fick henne till och med att gråta, vilket jag aldrig sett henne göra tidigare! Mådde jättedåligt för det! Men jag kunde trots det ändå inte sluta… Så hon förbjöd mig att träna till slut.

Började då att träna i smyg och rasade nu mera i vikt. Mamma tog då kontakt med BUP, som jag fick gå några samtal hos och berätta om hur jag åt, mina tankar och känslor och sånt där. Detta var runt november-december. BUP-tanterna förbjöd mig också att träna, vilket jag då tyckte var ganska skönt, eftersom jag inte hade någon ork kvar. Men jag fortsatte att tappa i vikt och till slut förbjöd de mig även att gå till skolan. Jag förstod att jag hade problem, men tog det inte så allvarligt: Jag mådde ju bra! Fick diagnosen anorexia nervosa vid den här tiden, men jag trodde inte på det. Jag kunde börja äta om jag bara ville ju! Hatade när alla andra började lägga sig i mitt liv. Jag tyckte ju att jag hade kontroll över det, över maten och träningen, över vikten och kalorierna. Men det var nog det som kontrollerade mig istället…

Den 19 december 2011 lades jag in för behandling mot anorexia. Mina värden var så pass dåliga att jag lades in på intensivavdelningen och fick sondmatas. Hade det inte så illa där faktiskt. Åt så mycket jag ville av den vanliga maten (vilket inte var mycket) och hade TV på rummet och blev uppassad hela tiden och fick sitta still. Det enda jobbiga var att jag missade julavslutningen i skolan. Det kändes jättekonstigt att  vara inlagd medan mina kompisar var i skolan som vanligt. Några från klassen kom och hälsade på ibland. Det betydde jättemycket och jag är så glad över att de finns!

Den 21 december flyttades jag till avdelningen för slutenvård. Nu började det riktiga helvetet! Nu pressades man att börja äta och det var inte förrän nu som jag insåg att jag hade en ätstörning. Har hela tiden känts ofattbart att JAG skulle kunna ha det!

Hatade tiden på avdelningen. Alla regler, all personal som tjatade på en och tvingade en att äta, att sitta still hela tiden, att vara inlåst medan livet fortsatte utan mig…

Både vid jul och nyår fick jag tillbringa morgonen på avdelningen. Inte världens roligaste ställe att vakna upp på just då… Men fick åka hem senare på eftermiddagen och fira lite med familj och släkt, vilket var tur.

Tiden på avdelningen blev bara jobbigare och jobbigare. Jag fick bara mer och mer ångest och hatade mig själv och min kropp och hade faktiskt en del självmordstankar. Hade ingen lust att leva så här! Fick en del ångestmedicin men det dämpade bara en del.

Tog ett tag innan jag verkligen tog tag i ätandet och började gå framåt. Ville inte bli frisk till en början. Blev mycket ilska, gråt och skrik under tiden jag låg inne. Men till slut skötte jag mig mer och mer och fick fler permissioner och frihet. Efter ungefär två månader på avdelningen så skrevs jag äntligen ut! Det var den 22 februari 2012 då. Mådde ganska dåligt då och hade svårt för att äta. Men det var så skönt att få komma därifrån!

Till slut började jag skolan, tre gånger i veckan halva dagar. Det gick bra, men var i stort sett väldigt rastlös eftersom jag inte fick röra på mig så mycket. Började till slut att smygträna då, vilket jag fortfarande gör en del tyvärr. Men har kommit en bra bit sen jag låg inne och har inte alls lika mycket ångest längre, även om jag kanske har backa lite nu. Sakta men säkert ökade man på skolan och till slut gick jag alla dagar, vilket var roligt eftersom jag fick vara mer med mina kompisar. Och jag har fått mer och mer ansvar och frihet under tiden jag varit hemma, vilket är riktigt skönt. Tyvärr händer det att jag fuskar en del fortfarande och jag har en bot kvar innan jag är frisk men jag har i alla fall kommit en bit. Det blev ett väldigt långt inlägg och jag vet inte om någon orkade läsa det hela, men jag hoppas jag svarade på ditt önskemål. Nu ska jag fortsätta att kämpa mot mer ansvar och frihet! Kramar på er alla!

/E med två i

 

Camilla

17 juni 2012 13:16

Sv: Tack så mycket. Jag tycker att det är riktigt jobbigt just nu men jag kan inte göra något åt det. Måste genomgått gastroskopin och fått en psykolog att försäkra Mando om att deras vård inte gör det sämre för mig innan jag kan få hjälp igen, vilket lär ta tid.

http://a-new-life.bloggplatsen.se

 

Thessan

17 juni 2012 13:51

Du klarar det, du är star vet du!!! Mkt starkare än sjukdomen!! Vi har fikat, haft mysigt, jag har gått en promenad med vovven å sen ska vi äta middag tillsammans så jag har en bra dag! Pappa ska köra hem mig sen å hjälpa mig att sätta upp min rullgardin i sovrummet som jag lyckades dra ner på golvet igår. I kväll blir det lite virkning framför fotbolls em och så ska jag ju lotta ut amisen till vinnaren i bloggtävlingen!!

http://amigurumiblogg.bloggplatsen.se

 

Thessan

17 juni 2012 14:12

Ja, det blir många lotter i skålen i kväll, ska bli kul att pyssla med sen när jag kommer hem. Nu vräker regnet ner igen, bara att inta soffan tillsammans med vovven å virknålen =)

http://amigurumiblogg.bloggplatsen.se

 

Camilla

17 juni 2012 14:33

Tack så mycket! Du vet inte hur mycket det betyder för mig att få stöd ifrån andra när det är tufft.

http://a-new-life.bloggplatsen.se

 

En flicka som är stark

17 juni 2012 15:04

Intressant att få läsa din resa och jätteroligt att höra att det faktiskt går framåt. HEJA DIG!

http://jessi91.spotlife.se

 

Camilla

17 juni 2012 15:06

Tack detsamma! Kram

http://a-new-life.bloggplatsen.se

 

Moa ♥

17 juni 2012 16:05

yber söt blogg! :)
titta gärna in min och släng in en kommentar! :) ♥
jag gör GRATIS header & design! :)

http://moajoensson.devote.se

http://moajoensson.devote.se

 

Thessan

17 juni 2012 16:52

är hemma nu å rullgardinen är på plats så i natt får jag äntligen sova i mörker!! Ska lata mig på soffan en timme å sen avgör jag amistävlingen =) kram

http://amigurumiblogg.bloggplatsen.se

 

Thessan

17 juni 2012 18:35

Trevligt =) Oj jag somnade visst i soffan =) hehe

http://amigurumiblogg.bloggplatsen.se

 

Malin

17 juni 2012 19:38

Jag är en av de som orkade sig igenom hela det långa inlägget ^^ Tack för att du ville dela med dig! Du skriver ofta att du fortfarande fuskar med maten och med träningen, även om du inte fuskar lika ofta nu för tiden som du gjort innan. Det är bra att du ser det och erkänner det för dig själv. Mitt tips till dig är att försöka se och påminna dig själv varje dag om allt som du faktiskt gör som är bra! Jag vet inte hur det är för dig, men för mig i alla fall så är jag väldigt bra på att se allt det dåliga jag gör, alla mina misslyckanden mer ofta än jag ger mig själv beröm för det jag faktiskt gjort som är bra... Om du försöker se dina framsteg så kan du förhoppningsvis bli stärkt av det och peppad till att göra fler framsteg! Kram till dig <3

http://citronsocker.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej, har äntligen fått ordning på den nya bloggen och testar att fortsätta blogga på nattstad nu då och får se hur jag tycker det är. ;) Hoppas det blir bra och ni vill fortsätta följ mig där!   Klicka här för att komma till den nya bloggen!  ...

Dagen har varit okej. Provade nåt nytt till frukost imorse; chia- och havreparfait. Det var riktigt mumsigt. ^^ I skolan jobbade jag på med mitt projektarbete och kommer väl sakta men säkert framåt, fast jag inte är riktigt nöjd med det... Men har ...

Hej hopp! Dagen har varit i stort sett bra och har skrattat i skolan som jag inte gjort på väldigt länge. Fick t.o.m. ett sånt där härligt skrattanfall, kändes underbart att få det igen och skratta åt typ ingenting. ^^ Har en hel del fina människor r...

Håller på att fixa en ny blogg på både nattstad, blogg.se och devote men kan inte riktigt bestämma mig... x) Fattar inte så mycket av hur CSS och hur man ändrar design så haha... xD Men dagen har varit rätt bra ändå. Sov konstigt i natt och vaknade...

Vill och funderar på at byta bloggportal men är osäker på vilka som är bra. Funderar på blogg.se eller nattstad. Några tips och förslag???     /E med två i ...