sussi

15 januari 2013 20:05

du kanske skulle behövt extra veckor på capio.
då menar ja typ att om du skulle gått 4 extra veckor så kunde du annvända dom veckorna om du bara skulle känna att du behöver ja mer hjälp för att komma tillbaka på rätt väg igen, om du får står hur ja menar.
kämpa på vet du gör så gott nu kan kram<3

Mallan

15 januari 2013 20:07

Förstår precis hur du tänker och känner, det är ett stort steg att släppa sin ätstörning helt. Efter att ha levt med den så länge blir den ju en del av dig och det blir en del av dig själv du ska göra av med, och hur lätt är det? Jag tänkte på promenaden, går du för att du själv tycker om det eller är det äs som vill att du går? Jag hoppas att du bara har en liten svacka nu, som du kämpar dig ur snart. Du kan lämna detta bakom dig nu, du är tillräckligt stark det vet jag. Ta en riktig funderare och fundera på vart du vill i livet. Jag hejar och tror iaf på dig och vet att du kan så mycket mer än du tror. Ta nu steget och våga bli helt fri, det kan inte bli anant än bra. Kämpa ♥

Sv; Jo igår klarade jag det bra men idag har det blivit kompensationsträning och mindre mat ikväll. Känner skuld men är ändå nöjd över att jag inte åt mer. Känner mig så splittrad.

Tack för dina fina fina ord, jag blir så glad. Vill bara ge dig världens bamsekram och berätta hur fin du är. Du verkar vara en helt underbar tjej som förtjänar allt det bästa ♥ Stor kram ♥

Millan

15 januari 2013 20:45

Fortsätt som du gör! Du har ju kommit långt, du vill väl inte börja om igen? :)
Och det där med klassen, det blir så när man har varit borta. Så blev det när jag var inlagd med. Folk har ju liksom annat att göra också. Men det kommer bli bättre! Dina klasskamrater är förmodligen lite obekväma, dom är nog rädda för att säga något fel. Du kanske säger saker som har med ätstörningar att göra, för gör man det så blir folk väldigt obekväma. Men du ska se att det blir bättre :)
Kramar

Eveliina med två i

16 januari 2013 17:33

Verkligen inte! Nu ska jag kämpa för att inte tappa allt!
Fast blev så ledsen av det :( Vill inte förlora några vänner eller att dom ska tro att jag glömt dom... Det har ingenting att göra med sjukdomen på så sätt.
Hoppas verkligen det!! Kram!

Karin

15 januari 2013 21:02

Du kommer klara det! Tänk på att det är för ditt eget bästa och att din omgivning också vill ditt bästa. Jag kan känna som att personer trycker ner mig när de påpekar saker om min vikt/kropp men de är oroliga och vill en bara väl. Du klarade det i Varberg (vilket för övrigt är min älskade hemstad), ge dig fan på att klara det hemma med! Du är värd det <3

Att äs är en slags trygghet är så sjukt egentligen, men det är precis vad den är. Men den är falsk, försök se förbi dess fasad. Gör det för dig själv! Du är stark :) <3

Elin

15 januari 2013 23:14

Jag har kämpat. I fem år. Och har inte kommit särskilt långt. Men som du säger säger jag till dig; ha dåliga dagar, och ta dig vidare från dom dagen därpå.

Så du kommer orka skolan, trots måendet nu?
Med hjälpen du får osv, känns den rätt? Även om det strular ett tag till med skolan? Du är stark som kommit så här långt, trots steget tillbaka. Det är okej, de kommer alltid men de går att ta sig ifrån igen. det är jag säker på. I alla fall med din styrka. Ge inte upp dig själv, ge upp ätstörningen, det är den som suger.
kramar

Patricia

16 januari 2013 10:47

Jo det är svårt att släppa sjukdomen, men man kan inte klamra sig fast vid den. Då kommer man dö tillslut. Det är okej att falla nedåt lite grann, speciellt nu när du kommit hem och måste jobba på att hitta dina rutiner, men du måste också ta nya tag och kämpa mer. Du vet att du inte vill neråt igen. Ge inte upp nu sötnos. Kram

Crina

16 januari 2013 14:19

Hej älsk! Önskade jag var hos dig och bara kunde hålla om dig! Det är så tufft att ta sig ur svåra saker, det jag gör det är att söka det goda som jag har omkring mig, bra pepp musik, lyssna på kloka människor (dig) och försöka distrahera mig. Jag finns alltid vid dig, det är bara att slänga en signal eller ett sms älskade vän! tveka inte! Jag tror på dig! Låt ingen dra ner dig, lyssna inte, stäng av allt negativt, bort med de onda tankarna orden du hör. Du stärks inte av det, tvärtom som du märker. DU ÄR TUFF min Evii, du är stark! Älskar dig din gosi <3<3<3

J

16 januari 2013 21:30

Att få lite bakslag och "återfall" är en naturlig del av att bli frisk. Jag känner igen det där så väl med hur mycket anorexin står för en. Man kanske egentligen slutar bry sig om vikten men anorexin har liksom blivit som en vän. Den där tryggheten som alltid finns där, som man vet att man kan vända sig till om allt annat blir jobbigt. Man kan stanna upp tiden, dämpa ångesten, må bra som om det var det enda man hade att leva för. Men det är bara en illusion och man sjunker du bara djupare och djupare för anorexin blir aldrig nöjd. Och det vet du ju. Så kämpa kämpa! Du kommer att bli frisk. <3<3

Yassmin

17 januari 2013 11:46

Hejsan!
Mitt namn är Yassmin och jag arbetar för ett nystartat företag som heter Whaam (whaam.com). Vi har en ny tjänst där man kan dela med sig av sina favoritlänkar i favoritlistor och låta andra utforska dessa. Vi letar just nu efter intressanta bloggare som vill skapa en länklista på Whaam. Ni hamnar då på vår förstasida och detta bidrar till mer trafik till din blogg. Låter detta intressant? Maila mig på Yassmin@whaam.com