Känner att jag bara måste skriva av mig lite, känns lite tungt just nu. Allt känns så rörigt och vet inte vad jag håller på med riktigt. Vill bli frisk, men samtidigt gör jag tvärtom hela tiden, viker mig för anorexin. Har varit ute och gått en massa extra och åt inte kvällsmaten. Vet att det är fel, fel, fel men ändå känns det inte så.

Mamma hade ett samtal med mig nyss, frågade vad det var jag ville för hon tycker att det inte verkar som om jag vill bli frisk. Det gjorde ont i mig och fick mig inte direkt att må bättre. Vill ju att hon ska stötta mig med just nu känns det inte som om hon gör det, att hon lika gärna kan strunta i mig. Känner mig bara så splittrad. Tankarna far runt, runt i huvudet och får ingen direkt ordning på dom. Vill bara att allt det här ska vara över. Att jag är frisk och har ett normalt liv. Vill ju dit! Men är så jävla rädd för framtiden. Rädd för att gå upp i vikt och se min kropp förändras. Rädd för att släppa kontrollen och börja hetsäta eller liknande och bara fortsätta att gå upp i vikt utan stopp. Rädd för ångesten. Så rädd att gå emot...! Men samtidigt är inte det här ett liv jag vill ha. Att hålla på att rätta mig efter anorexin hela tiden. Är så trött på det! Men samtidigt känns anorexin så trygg, jag har kontroll...

Jag lever just nu som i nåt slags mellanting: Går varken framåt eller bakåt, utan står och stampar på samma ställe. Ååh, så frustrerande! Vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra...  Kände att jag behövde få ut mig allt det här...

/E med två i

Hade vägning och samtal idag på mottagningen igen, det sista. Vågen visade +0,4 kg och nu hade jag inte trixat med vikten. Var väl helt okej. Sen pratade vi en del. Jag tog upp det här med att jag vill till Liseberg med några kompisar i helgen. KAN få åka, men då måste jag ta en näringsdryck EXTRA fredag, lördag och söndag. Kändes riktigt jobbigt och det brast för mig och kom en del tårar. Känns som om jag kommer att gå upp flera kilon på de här dagarna i så fall. Hatar dom där dryckerna! Men om det är det som krävs så kanske jag borde göra det... Vill ju så gärna åka! Men det känns så sjukt jobbigt... Och att inte kunna träna bort det eller så sen... Vet inte om jag klarar det. Är så rädd... Varför ska det vara så jobbigt att gå upp i vikt??

Men ska inte smygträna idag har jag bestämt. Ska försöka skingra tankarna med annat och får väl se hur det går. Ska nog ner en sväng förbi bibblan och låna boken Mattillåtet, och sen kanske jag ska vara med en kompis. Hoppas att jag inte är för tråkig att umgås med när mitt humör kanske inte är på topp just nu. Var sjukt trött imorses och somnade nästan när jag var ute och gick och vilade lite efteråt. Hoppas jag piggnar till lagom till min kompis kommer.

/E med två i

Morgonen har varit mer eller mindre ett helvete. Vid frukosten var både mamma och pappa på mig att jag tog för lite och försökte fuska hela tiden. Jag som hade tänkt att jag skulle vara duktig och sköta mig från och med idag. Kan säga att jag bara hade lust att gå därifrån och skita i allt. Men jag åt allt ändå, tänkte på festen som är ikväll. Pappa avslöjde plötsligt vikten för mamma som fick en chock och sa att jag kunde glömma att jag fck göra något, typ bara gå runt hemma och bli fet. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Det är ju det här som jag har fruktat att få höra. Det blev många tårar. Gick till rummet och tränade lite, fast pappa protesterade.

Mamma sa bland annat att man inte kan prata med mig för att det är anorexin som styr och att jag inte kan tänka för att vikten är så låg. Det gör ont i mig när hon säger så och känner mig så maktlös då, kan inte säga nånting till henne.

Vid mellisen sa jag att Cornelia skulle komma och vi skulle dra på festen sen. Han sa glöm det. Dey blev ännu fler tårar och till slut ringde jag mamma och vi kom översens om att jag tog en näringsdryck och skötte maten så skulle jag få göra saker.

.Så nu sitter jag här och fått i mig lite extra näringsdryck och känns jobbigt. Hatar verkligen dom där dryckerna! Kommer gå upp som en lite idiot nu. Det är väl bra, tänker väl många, men jag är rädd, vet inte hur jag kommer kunna hantera det. Vill inte rusa upp i vikt. Kommer jag verkligen att klara det här?

/E med två i

Jag tror jag är tillbaka på rätt spår igen! Har fått tillbaka morivationen och till att äta igen! Herregud vad jag pendlar fram och tillbaka känns det som! Men det känns bra nu. Varit på jättedåligt humör i stort sett hela dagen fram till Lydia kom och vi såg på film.  Lite senare kom även Cornelia och vi snackade mest och var ute och gick i regnet en del. Men de förgyllde min dag och gjorde att det kändes genast mycket bättre! Tack så mycket för att ni finns!  Så jag ska försöka fortsätta kämpa och inte fuska med maten så får jag väl se hur det går. Jag klarar det här!

/E med två i

Det går lite sådär nu. Pappa är hemma och bevakar mig mycket mer nu. Han har redan kommenerat att jag gick för långt på min promenad och märkte att jag försökte fuska vid luchen. Dessutom har han fått reda på vikten igår, så nu kommer han väl vara ännu mer som ett plåster. Ååååh, orkar inte! Har bara lust att ge upp, sluta äta. Vill inte gå upp i vikt...!

Om en stund kommer Lydia hit och vi ska se på film. Får se vilken det blir. Sen ska jag nog vara med Cornelia.  Det blir nog bra.

/E med två i

Måste tipsa om en jättebra grupp på facebook som stöttar de som har någon form av ätstörning och kämpar för att bli frisk! En jättebra och positiv grupp med härliga människor. Bli gärna medlem i den och var med att fortsätta kämpa mot ett friskt liv!

http://www.facebook.com/groups/444774372223257/

Det är en tjej som heter Jasmine som har skapat gruppen och har följ hennes blogg ett tag och hon skriver verkligen jättebra och peppande så att man vill fortsätta att kämpa! Sjukt bra blogg! Titta gärna in på den!

http://livetijasminesogon.blogspot.se/

(Om någon vill byta blogglänk är det bara att säga till.)

/E med två i

Har varit en ganska seg dag idag. Varit ute och gått en del, och sen efter lunch tittade solen fram och jag solade någon timme. Det var härligt!  

Sen bar det av till mottagningen. Sköterskan som jobbar där kom och ville väga mig och så innan mötet och jag blev jättechockad. Ingen hade sagt nånting om någon vikt idag! Vi pratade lite och hon frågade varför jag blev så chockad och om jag trixade nånting med vikten innan. Jag bekände att jag brukar dricka mängder med vatten innan. Hon var ändå förstående, att sånt förekommer. Det blev lite jobbigt att prata om det ett tag.

.Jag fick väga mig själv sen, och självklart var vikten mycket lägre än vad den var förra veckan... Men jag tror jag har gått upp lite i alla fall. Men om mina föräldrar skulle få reda på min vikt skulle de flippa ur totalt...

På mötet var jag på ganska dåligt humör och sa inte så mycket. Vi pratade i alla fall om hur det hade gått det senaste och om Varberg. Allting verkar vara klart och vi väntar bara på att de ska kalla oss så ska jag åka dit och göra ett studiebesök och bedömningssamtal. Det ska gå ganska snabbt att få svar tydligen, vilket känns skönt. Men jag är också orolig. Tänk om jag inte är tillräckligt sjuk. Det känns inte så. Jag har knappt någon ångest alls när det gäller maten. Men får väl se vad de säger där borta. Men det känns som om jag kan göra det på egen hand hemma om jag bara bestämmer mig.

Nu stänger mottagingen i ett par veckor så jag ska vägas på BUP så länge. 

/E med två i  

Skriver med tårar i ögonen. Det känns tungt nu. Vill bara ge upp, men ändå inte. Är så förvirrad. Är så förbannat trött på allting! På all bevakning, på mattider, på att äta, på mat, på att vara så begränsad, på att inte ha ett normalt liv. Kunna bestämma själv vad jag ska göra, vad och när jag ska äta, leva mitt liv som jag vill... Varför ska jag ha den här jäkla sjukdomen för? Hur kunde det bli så här? Hur kunde det gå så fel? För bara ett år sen var jag en normal tjej, åt när och vad jag ville, tränade, kunde göra vad jag ville... Vad hände med den tjejen? Vad hände med det livet? Vad var det som gick så snett att jag är där jag är nu? Så många frågor... 

Vill bli fri från allt det här, men jag vet inte om jag klarar det. Jag vet inte om jag klarar av att gå upp mer i vikt. Inte så här. Inte på egen hand. Kanske blir det bra med inläggningen. Jag sätter nästan allt mitt hopp till den, orkar inte vänta mer, orkar inte leva så här.

Jag hade en pratstund med mamma nyss. Hon såg att jag var ledsen. Eller aa, det var mest hon som pratade. Vet inte riktigt men jag tror jag bara blev mer förvirrad och det kändes inte direkt bättre efteråt... Vet inte hur jag ska ta mig igenom det här.

Mamma har blivit mycket jobbigare också. Hon lägger upp alla mellanmål och frukosten... Riktigt frustrerande!  Hatar när hon gör så här! Vill bara skrika rakt ut...!

Ska ha möte på mottagningen med pappa imorrn. Tror vi ska prata mer om den planerade inläggningen och så. Får väl se vad som sägs och hur det blir.

/E med två i