Var alltså på mottagningen idag och svarade på en massa frågor om mig själv, om min ätstörning, tvångstankar och så där. Det är var faktiskt mycket svårare än man kunde tro att svara på frågor om sig själv! 

De vägde mig inte för at deras våg var visst trasig (haha), så ska vägas nästa vecka istället. Kommer ju ha gått upp massor tills dess så får nog förbereda mig på en ganska stor uppgång. Får väl se då om jag överlever. 

<  

/E med två i

Är äcklig och fet. Står inte ut med min kropp...

Har varit lite i skolan idag och träffat klassen.  Ska dit igen imorrn för att diskutera vem som ska vara med mig på måltiderna i skolan, o.s.v Kanske får börja skolan igen den här veckan. Hoppas allt blir bra. Känns så konstigt att alla andra går i skolan och så som vanligt utan mig. Och ingen av dem måste räkna kalorier och träna för att kunna äta. Det betyder ingenting för dem. För mig betyder det allt och har svårt att förstå hur de bara kan leva sina liv bara sådär, utan att tänka på mat och träning hela tiden. Fast en gång i tiden vara jag ju också sån. Men den tjejen finns inte kvar, hon är borta, kanske för alltid. Kommer jag någonsin kunna äta en pizza eller lite godis igen utan att känna mig smällfet och äcklig och måste träna ihjäl mig efter och innan för att få ro igen? Kommer jag någonsin kunna gå en vanlig promenad utan att tänka på hur mycket kalorier jag förbränner och att jag måste gå i ett visst tempo? Och kommer jag någonsin kunna tycka om det jag ser i spegeln? Jag antar att bara tiden kan ge svar på det. Kanske dröjer det bara några veckor, eller kanske flera år? Vill bara få ett slut på allting, kanske få leva ett sånt där vanligt liv, vara fri.

Hamstern får förresten heta Tussen.

/E med två i

Men lever ändå trots allt. Ofta undrar jag hur jag ska klara mig, stå ut med ångesten. Vet inte om jag gör det...

/E med två i

Det är riktigt jobbigt just nu. Orkar inte med att äta eller min feta kropp just nu. Vill bara dö, få ett slut på det här...

/E med två i

Hur...? När blev jag så här fet...? Hur kunde jag låta mig bli det? Det bara väller av fett överallt... Mår bara så illa!!!

Ska tillbaka till avdelningen imorrn för att väga mig och ta lite prover. Inte en chans att jag kommer att ha gått ner igen så fet som jag har blivit!

De har satt ett utskrivningsdatum på onsdag, om allt går "bra" och jag inte har gått ner mer i vikt. Ska prata med mottagningen som ska ta över efter jag skrivits ut från avdelningen imorrn också. De ska hjälpa mig med hur jag tänker och så. Får se hur allt går... om jag överlever...

/E med två i

Vill bara springa bort från allt, känna mig fri.

Men jag är fast i det här.

I massa regler som håller mig fången.

Fången i den här kroppen som jag inte vill ha.

Vill bara leva mitt egna liv.

Slippa all bevakning, alla känslor, all mat...

Vill bli fri.

Jag vet att jag inte får träna.

Men jag måste.

För jag är fet och äcklig.

Bara lite. Och sen lite till.

För att inte gå under.

Mår bara så illa.

/E med två i  

Vägde mig alltså idag på sjukhuset och blev minst sagt förvånad. Jag hade GÅTT NER i vikt, vilket jag trodde att det fanns någon som helst chans att det skulle inträffa...! Fick sen dåligt samvete för att jag smygtränat en del och visste vad detta innebar... de skulle öka på mitt kaloriintag! Så imorrn börjar jag med ett nytt matprogram men några små förändringar, vilket jag absolut inte ville skulle hända. Kan inte fatta hur jag kan ha gått ner så... Berättade att jag hade "tränat" en del för en som jobbar där som sedan berättade för pappa. Ingen av dom var arga eller så men jag antar väl att det kommer att skärpas till mer hemma. Inte så kul... Dog lite idag med andra ord.

/E med två i

Det var superkul att träffa Anna igen, även om det bara blev korta stunder (för att jag behövde åka hem och äta -.-').   Fick försenade supersöta julklappar av henne, ett örngott och en handduk. Tack gumman!    

Presenterna från Anna.  

Nu till en annan sak: Blir bara så TRÖTT på alla löjliga regler som jag måste hålla. Att ha en timmas vila efter avslutat huvudmål, att jag måste klä mig varmt, att ta det så jobbigt lugnt! Fick inte ens dammsuga av mamma för att hon säger att det är för ansträngande! Trodde jag skulle explodera! Hatar alla dessa regler och känna mig så instängd och som om jag inte har något att säga till om! Man kan lägga upp för mycket mat på tallriken men jag kan inte säga något! Otroligt frustrerande! Hatar det här! Vill bara kunna springa ifrån allting, göra som jag vill! Varför ska allting vara så svårt??

/E med två i