Har varit en trött och seg dag och var helt slut efter skolan idag. Kände mest för att sova efteråt, och ändå går jag inte hela dagar. 

Hade mitt första individuella samtal på mottagningen idag, då ingen förälder var med. Vägdes som vanligt först och hade gått upp typ ett halv kilo (FETTO!!!).

Samtalet var rätt jobbigt och vi pratade om hur jag mådde, varför jag mår så och om min självbild, som är rätt kass, och varför den ser ut så. Fick en hemuppgift då jag ska skriva om fördelar/nackdelar med att bli både frisk och sjuk. Min kontaktperson målade upp ett vägval, en väg gick mot att bli frisk och den andra mot att fortsätta vara sjuk. Hon frågade vart jag ville, vilket väg som var starkast. Och just nu väger den sjuka vägen mest. Det är fel, jag vet. Men allt jag vill är fortfarande att gå ner i vikt. Men samtidigt vill jag bli fri, bestämma över mig själv, min mat och mitt egna liv. Känner mig så splittrad... Är så trött på allting...

Vi betsämde, eller rättare sagt, hon bestämde att vi skulle fortsätta som vi gjort en vecka till, då jag lägger upp min egna mat men under uppsikt och någon sitter med mig när jag äter. Ville faktiskt testa att få äta själv och se hur det går, om jag klarar det, men det gick hon inte med på... -.-'

Dagens outfit; tröjan som jag köpte i Stockholm.

Varit på sista familjesamtalsmötet på mottagningen idag. Det var riktigt jobbigt idag och jag ville först inte väga mig för att jag var rädd att jag skulle ha gått ner i vikt och då skulle de öka på kaloriintaget. Till slut lyckades de övertyga mig till att ta vikten och om jag skulle ha gått ner så skulle de ändå inte öka på. Och jag hade rätt, jag hade gått ner i vikt. Men vi beslutade till slut att vi inte skulle göra några större förändringar utan testa som vi gjort en vecka till med maten och så.

Känner bara för att ha ett normalt liv, men samtidigt gå ner i vikt. Anorexin är så stark i mig. Känner mig så äckligt fet och vill bara dra ner på maten och träna bort allt vidrigt fett. Allt är så svårt... Är bara så trött på allt.... Jag vill kunna göra saker utan att mina mattider ska komma ivägen, och cykla, gud vad jag saknar att cykla! Speciellt nu på våren då det blir varmare ute och man får mer energi! Jag hatar att vara så begränsad som jag är nu...!

Nu när familjesamtalen är slut ska jag få börja komma på indivduellasamtal på mottagningen, då bara jag är med. Ska gå på första onsdag nästa vecka och jag hoppas det blir bra.

Lite fina naturbilder från en av mina promenader idag:

/E med två i

Just nu känns det inte bra. Mår rätt piss och jag bara hatar min kropp så! Är så jävla fet, ful och äcklig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen...! Blir bara så trött på allt! Vill bara ge upp, sluta äta och gå tillbaka till hur det var innan jag lades in. Vill må bra igen, vara nöjd över min kropp och mig själv, känna mig duktig och smal... Men nu är allt bara förstört! Jag har förstört allt med att jag äter som en jävla flodhäst hela tiden! Orkar inte med allt det här just nu...! Vill bara vara smal och leva ett normalt liv! Gå på fester, vara med kompisar, uppleva saker utan att tänka på mattider och potionsstorlekar och att jag måste bevakas 24/7! Jag har seriöst inget liv! Vill bara spy på det och mig själv! Vill bara skita i allting! Varför ska allt vara så svårt hela tiden?? Känns som om jag misslyckas hela tiden med allt och att jag aldrig duger som jag är...! Är så jävla trött på allting...!

Imorrn är det dags för samtal och vägning igen. Vill inte väga mig! Vill bara inte! Undrar om de kan tvinga mig...

/E med två i

Vaknade till SNÖ imorse! Inte okej! Det ska bli sommar nu ju! Som tur så har det mesta smält bort nu men det är svinigt kallt i liften och blåsten. 

Har annars tillbringat dagen på stan igen med Anna och min syster. Det var riktigt trevligt och hade kul.   Köpte dock inget idag, utan lämnade bara tillbaka ett par skor (De korta jag köpte igår).

Mår annars lite sådär. Min sjukdom blev så påtaglig idag när de andra plockade på sig godis och jag bara stod bredvid och tittade på. Kändes faktiskt jobbigt och ville också kunna äta godis, men kunde inte... Det är helt sjukt. För kanske ungefär ett halvår sen skulle jag också ha gjort samma sak som de. Fast då skulle jag förmodligen ha tränat en massa innan och "sparat" mig, som jag kallar det, med kalorierna, för att kunna äta det där jäkla godiset utan att må dåligt och få ångest. Och idag, för en gångs skull, ville jag kunna känna mig frisk och fri, att även jag skulle klara av att äta godis utan att få värsta ångestattackerna och må skit. Börjar bli så trött på allting; på mig själv, på tvångstankarna, på att bli kontrollerad hela tiden och inte kunna göra alla saker som jag vill för att min jävla sjukdom ska vara i vägen hela tiden! Vill känna mig fri, vara helt normal, utan att känna mig fet, äcklig och misslyckad och hata mig själv för att jag gör fel och äter hela tiden! Mår bara så illa när jag tänker på det.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag vill. Om jag vill bli frisk eller inte, och NÄR det kommer att hända i så fall, eller om det någonsin kommer att hända. Det känns som om jag är så fast i anorexin, att det är som en del av mig, som inte kommer att försvinna som alla säger att den gör till slut. Vet inte om jag någonsin kommer att blir fri.

En del av mig vill att jag ska bli frisk och fri, och kunna göra alla saker som jag vill, kunna göra alla normala saker som man gör i min ålder, men samtidigt vill en annan del tillbaka till hur det var innan jag lades in, då jag var nöjd över mig själv och min kropp och med hur jag åt... Just nu är den senare delen störst och starkast. Gång på gång frågar jag mig själv; hur kunde det bli så här? Vad var det som gick fel? Allt jag skulle göra var att gå ner några kilon... Andra har ju lyckats så varför skulle inte jag kunna göra desamma utan att få anorexia? Antar att jag aldrig kommer att få svar på de här frågorna...

Det blev ett ganska långt inlägg nu men alla ord bara forsade fram och jag behövde skriva av mig. Hoppas alla har en trevlig dag.

/E med två i

Har varit och samtalat igen på mottagningen. Gick väl sådär, kändes rätt jobbigt att prata om att jag la upp för lite mat, om vad jag tyckte om det ena eller hur jag mådde om det andra. Satt mest tyst hela mötet. Vi beslutade till slut att jag skulle fortsätta med att lägga upp maten själv, och inte hela tiden att mamma eller pappa måste vara med då. Så ska försöka sköta mig och inte fuska så mycket. Får väl se hur det går.

Vägdes också och hade gått upp 0,3 kg, vilket känns helt hanterbart.

Imorrn bär det av till skolan igen och sen där efter dra ner på stan på shoppinghelgen i Skövde med Louise, Nikki och Elin. Ska bli kul.  Och sen efter det så har man påsklov! Inte för att jag känner något större behov av lov men ska bli skönt ändå.

Ha det gött!

/E med två i 

Anorexia nervosa är som en drog... man blir som beroende och man märker det inte förrän det är för sent. Man får kickar av att vågen visar minus och man lovar att man bara ska ner lite till, sen slutar man... Men det gör man inte. Det bara fortsätter och man vet inte hur man ska få stopp på allting. Och varför skulle man? Man mår ju bara bättre och bättre av att bli smalare och smalare, hur kan det vara dåligt om man mår så bra? Och alla runt om en som tjatar, de förstår inte hur bra och duktig man känner sig. Man tror att man kan börja äta när man vill, men det kan man inte. Man tror att man har kontroll, men det har man inte. Och när man väl ska börja äta igen så går det inte, så man fortsätter att gå ner i vikt för rädslan för att gå upp igen är så stor, så stark...!

Hur kunde allt bli så fel? Allt jag ville var att bara gå ner några kilon. Andra har ju lyckats utan större problem så varför skulle jag hamna i det här?? Ju längre det gick desto mer fast blev man i det. Man drog ner mer och mer på kalorierna och ökade på träningen mer och mer för att förbränna så mycket som möligt. Och det läskigaste var att hur mycket än alla sa att jag hade problem så insåg jag det inte själv. Jag förstod inte hur sjuk jag var förrän jag lades in på sjukhus, om ens då...

Men nånstans inom mig så visste jag ändå att nånting var fel. Men jag vägrade inse det.

Nu i efterhand så ser jag det. Nu förstår jag hur det egentligen var. Och jag hade aldrig ensam klarat av att komma hit jag är nu.

/E med två i

Känner mig aldrig bra nog, att jag duger som jag är och att det jag gör räcker till...

De säger att det ska bli bättre., att sjukdomen ska bli svagare... men jag vill fortfarande liks mycket det jag velat hela tiden, även om det inte syns lika mycket för att jag äter mer nu och har blivit mycket tjockare.... Orkar inte med allt tjat, alla drömmar jag inte kan nå, all mat, alla tankar...! Hatar mig själv och min äckligt vidriga kropp!!!

/E med två i

Håller typ på att bli galen! Vill bara få träna! Träna bort allt äckligt fett som samlat sig framförallt på låren och magen! Vill inte bli fetare! Vill inte bli normalviktig! Känns som om det aldrig kommer att ta slut, att jag bara fortsätter att gå upp mer och mer i vikt! Vill bara få ett slut på all bevakning, alla matscheman och träningsförbud och kunna leva mitt liv som JAG vill och bestämma över mig själv och mitt egna liv! Man säger ju att ingenting är omöjligt, men varför ska just min dröm vara så jävla omöjlig för??

Är glad över att Loreen vann igår i alla fall! She deserved it!   Kommer nog gå bra i esc sen.  (Y)

Och ikväll kommer my old friend Lydia och vi ska ha filmkväll och se på bl.a Spirited away som är en underbar film. ^^ Blir nog bra det!

/E med två i