Skolan idag flöt på rätt så bra. Och jag åt den där hamburgaren (inget bröd ofc)! Utan någon ångest! Känns bra.  

Men är orolig för imorrn. Det är vägning och samtal då på mottagningen igen. Jag är ärligt talat rädd. Rädd för att ha gått ner igen. Då vet jag inte vad som händer, men tror de kommer att öka på mitt matintag då, och det vill jag inte. Jag är också rädd för att ha gått ner så att pappa inte vill släppa iväg mig på valborg. Det vill jag absolut inte ska ske!

Så idag har jag varit duktig. Jag har bara tagit det lugnt efter skolan och åt mitt mellanmål helt själv (nästan) utan någon som tittade till mig. Kändes bra och är stolt över mig själv! Glad över att jag klarade det och kände inget behov just då utav att försöka minska ner på maten. För jag vill inte gå ner igen. Det vill jag faktiskt inte. Men måste bli bättre på att strunta i tvångstankar och sjuka tankar, för det är jag fortfarande för dålig på. Jag erkänner, jag har åkt dit massor med gånger och lyssnat på anorexin den senaste veckan. Men inte idag! Och jag mår inte speciellt dålig. Kanske kommer det på kvällen? Får väl se hur jag mår då. Jag hoppas bara att vågen visar i alla fall ett litet, litet plus imorrn.

/E med två i  

Mådde dåligt större delen av skolan och min kompis ignorera mig till en början. Till slut bröt jag nästan ihop och då bestämde jag och en annan kompis för att prata med henne. Det gick bra och jag sa förlåt och hon förlät mig, som tur var. Känner mig så lättad nu och jag hoppas allt blir som vanligt igen mellan oss.

Har vägt mig själv igen (jag vet, borde inte göra det) men jag gör det för att se så jag inte går ner i vikt. Vilket jag har lyckats med att göra...! Måste skärpa mig! Ska ta det lugnare och försöka äta upp mina mål bättre. Vet inte vad som händer om jag har gått ner vid nästa invägning, men jag vill helst nog inte veta det... Kanske får jag inte dra ut på valborg då...! Skärpning!!!

/E med två i

Har precis käkat middag nu. Det blev lax och potatis med grönsaker och sås. Helt okej.  Så är proppmätt nu och magen känns jättestor. x)

Var på stan och pratade med min kompis syster som varit i precis samma sitution som jag är idag. Det var roligt att få träffa henne och vi satt och pratade i typ en och en halv timma. Kändes skönt att få prata med någon om det här som förstår och har varit med om det. Har aldrig direkt pratat med någon om det här och nu släppte jag bara ut allt typ vilket kändes bra. Det var intressant att få höra det hon berättade och jag kände igen mig i mycket. Hennes tips till mig var att gå emot sjukdomen, att inte lyssna på anorexin, och stå ut med ångesten så gott det går, för det blir lättare och bättre till slut. Och att det ska vara så svårt. Man lovar sig själv att "nej, nu jävlar ska jag bli frisk!" men så lyssnar man ändå på alla tankar och ångesten och åker dit ändå. Allt för att slippa ångesten.

Jag är rädd. Rädd för att gå emot och utmana. Rädd för vad som kommer att hända om jag äter det där utan att träna. Anorexin känns så trygg. Men jag vet att jag inte kan leva så här. Vill ha tillbaka mitt liv! Men då MÅSTE jag ju gå emot! Måste vara bestämd, att nu ska jag bli fri! Måste sluta lyssna på alla sjuka tankar som rör sig i mitt huvud hela tiden. Det är så lätt att säga det, men klarar jag verkligen av att göra det? Vill verkligen kunna klara det och bli fri!

/E med två i

Förstår inte. Förstår inte varför just jag ska ha alla de här tankarna som säger åt mig vad jag ska och inte ska göra, all den här ångesten. Varför måste jag vara så fixerad vid vikt, kalorier och motion? Varför kan inte jag vara nöjd med mig själv och min kropp, att jag duger precis som jag är? Varför kan inte jag också leva ett normalt liv som alla andra? Jag klarade det ju förut, hur blev det så här? Jag försöker blicka framåt, se mig som frisk, men jag har svårt för det. Hur kommer jag att kunna sluta tänka på allt det här, släppa taget om kontrollen? Hur blir man fri?

Idag ska jag träffa en som har haft anorexi och som lyckats bli frisk. Jag vill veta hur hon gjorde, hur hon stod ut med alla tankar och sin kropp. Det ska bli intressant, och kanske kan jag dra lärdom av henne, hjälpa mig att också att bli fri till slut. Är så trött på alla tvångstankar och fixering vid kropp och kalorier. Är så trött på att vara så begränsad som jag är nu. Mår bara illa av allt det här. Fan också, vad allt ska vara svårt! Men jag är mycket mer bestämd nu, jag ska bli frisk!

/E med två i

Louise kom förbi på lite spontanbesök. Skulle precis börja käka lunch när det ringde på dörren. Efter jag ätit pratade vi en lång stund tills hon var tvungen att gå. Det var jättekul att hon kom och hälsade på. 

Tänker på igår också. Hur bra det var. Hur bra jag mådde. Att jag också kunde slappna av och ha kul. Vara normal utan en massa jobbiga tankar. Att jag också kunde! Är lite stolt över mig själv att jag vågade, att jag gick emot anorexin, även om jag kanske kompenserade lite under resten av dagen tyvärr. Men det var nog ändå ett litet steg mot att bli friskare. Jag är glad över att jag gjorde det och jag ångrar ingenting! 

Vill bara kunna bli fri, göra vad jag vill. Hitta på saker, uppleva saker, leva livet. Känns som om livet fortsatt utan mig sen jag lades in i december. Och det är så roligt att jag kan göra sånt här nu, som jag har saknat det! Borde vara stolt över mig själv som kommit så här långt i alla fall, att jag trots alla tankar, all ångest, alla motgångar, har lyckats ta mig hit på något sätt. Och jag lever fortfarande. Eller i alla fall börjat leva igen även om jag har en lång bit kvar.

/E med två i

Har alltså haft samtal och vägning på mottagningen idag och jag dog nog lite. Måste vara något med det stället för varje gång jag är där har jag en klump i halsen och jag är nära tårnarna hela tiden. Skitjobbigt! Och vikten gjorde det inte lättare... hade gått ner igen. Och det var inte lite heller... 1,2 kg (!). Ville bara sjunka genom golvet eller hoppades på att ett svart hål skulle öppna sig och ta mig därifrån när min pappa kom och fick reda på det. Dog som sagt lite. Och jag visste ju varför jag had gått ner... men vågar inte berätta det för pappa, rädd för vad som kommer att hände sen. Och mamma vet jag inte om jag ska berätta för överhuvudtaget! Hon kommer nog bara göra allting värre...

Ååååh, vill bara slippa allt det här, bli normal...!

Men verkar som om jag får gå på födelsdagsfesten i alla fall, vilket kommer bli askul! Är så taggad! Och nu ska jag som sagt ha roligt och bara njuta av stunden!

/E med två i

Har varit svinigt kallt ute idag och ett riktigt aprilväder som växlat mellan snö, hagel, regn och sol. Skitskumt. Har frusit hela dagen och det är typ inte förrän nu jag har lyckats få upp värmen.

Vägde mig själv idag och vågen pekade på minus. Fan. Jag vet inte vad jag ska göra. Och alla dessa tvångstankar. De är inte tillfredsställda förrän jag gör som de säger, tills det känns bra. Jag vet att jag inte får eller ska göra så. Men det är ett sätt att putta bort ångesten och äcklet inom mig. Och det känns ju bra när jag väl gjort det. Men det syns ju tydligt på vågen. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det är så svårt att stå emot tankarna. Ändå vill jag ju bli fri, kunna leva livet igen. Vill inte att alla ska bli besvikna på mig och kanske kommer de att öka på kaloriintaget, vad vet jag. Och det vill jag inte. Vad allt ska vara svårt...!

/E med två i

Tog en varm och skön dusch nyss. Tänkte på att om vattnet inte kunde rena mig, rena mig på alla tvångstankar, ångest, ja, hela anorexin. Allting skulle bara rinna av mig ner i avloppet där det skulle försvinna för alltid och aldrig komma tillbaka. Och sen när jag skulle kliva ur duschen skulle jag vara fri, en ny människa. Tänk om det vore så enkelt.

Till slut kändes det enkelt att kunna gå ner i vikt, det var tryggt och man var stolt över sig själv. Och alla tror väl att gå upp i vikt ska vara mycket enklare men det är fan långt mycket svårare!

Mår annars ganska bra, bättre än vad jag har gjort på länge, så det är ganska skönt. Känns som om jag vill börja leva livet igen, utan att tänka på mat, kalorier, vikt och så vidare. Är fortfarande inte nöjd med min kropp och vill gå ner i vikt, men det är inte lika starkt längre... Jag antar att det blir bättre.

/E med två i