Mår sådär just nu. Känner mig så förvirrad och det känns som om jag är på väg åt fel håll, mer och mer. Vet inte vad jag ska göra. Jag är bara så rädd. Rädd för att tappa kontrollen, rädd för att gå upp i vikt, rädd för att gå ner i vikt... Anorexin har blivit starkare och styr mycket mer nu än vad den gjorde för kanske två veckor sen. Hur blev det så här? Hur halkade jag tillbaka? Hur hittar jag tillbaka till den friska vägen? Känner mig så vilsen. Vet inte hur jag ska bryta mig fri. Varför viker jag mig för anorexin och låter den styra hela tiden? Varför ska allting vara så svårt? Varför, varför, varför??? Hjälp...

/E med två i

Känner mig trött. Trött på allt tjat, trött på att äta, trött på mig själv och alla tankar...! Orkar inte just nu. Att vara där jag är. Vill kunna bestämma över mitt egna liv, över min egna mat... Får hela tiden höra att jag måste ta mer av det och det och göra om si och så. Tycker jag tar bra portioner, men det räcker typ aldrig. Känns som om mina föräldrar bara säger så för att jag ska få i mig lite extra. Hatar att höra dem säga: "Ta lite mer, det är för lite!". Orkar inte med deras tjat dag ut och dag in. Vill bli fri från allt det här. Men då mäste jag ju kämpa för det också. Och jag ska vara ärlig: det gör jag inte. Jag kämpar hela tiden emot, lyssnar på anorexin hela tiden. Den får mig att må bra, det känna rätt på något sätt. Men det är fel. Allt jag gör verkar bli fel hela tiden. Varför kan inte mitt liv kännas rätt för en gång skull, varför kan det inte vara enkelt? Vet inte vart jag är på väg...

Jag tänker på alla människor runt om mig som vill att jag ska bli frisk. Tänker på att jag hela tiden sviker dom och gör som anorexin säger. Varför kn jag bara inte göra som dom säger för en gångs skull? Testa något nytt kanske? Men jag är för feg för det och jag vet inte om jag vill tillräckligt mycket. Är rädd. Rädd för att gå emot och för vad som kommer att hända sen. Rädd för hur det kommer att bli. Vet inte vad jag vill...!

Ledsen för ett depp-inlägg, kände bara för av skriva av mig lite.

/E med två i

Har funderat på en sak ett tag nu. Överallt ser man rubriker och artiklar om att gå ner i vikt. "Prova den här mirkeldieten och gå ner 20 kilo", "Gör si och så för att gå ner i vikt", o.s.v Och jag blir ärligt talat avundsjuk på dem. Att de får gå ner i vikt och inte jag. Jag vet att det är fel men jag kan typ inte hjälpa det. Och så ser jag alla dessa bilder på modeller som har perfekta kroppar som man bara suckar av och tänker att en sån där kropp vill jag också ha, varför kan inte jag få ha en sån kropp?

Det är fel. Fel att tänka så här för det är sjuka tankar. Men de ploppar upp i huvudet hela tiden, speciellt när allt det där finns i ens omgivning hela tiden. Och egentligen är ju alla positiva till att gå ner i vikt, så vad är det för fel med att göra det? Vill också kunna... Usch! Fy, fy, fy! Får inte tänka såna här tankar! Inte bra! Mår bara ännu sämre då och blir aldrig fri då.

Det är ganska sjukt hur samhället är. Alla dessa bilder på magra tjejer runt om oss, till och med skyltdockorna i butikerna är pinnsmala! Klart man känner lite press utav att leva upp till de här idealen. Det är som om man uppmuntrar till undervikt, o.s.v Varför ska just den prefekta kroppen som alla vill ha vara supersmal? Varför är det så bra med att ha size zero? Ska man inte vara vältränad och nyttig istället? Allt det här kan ju, om det vill sig illa, leda till just ätstörningar, självsvält, m.m Tycker det är fel och rätt sjukt. En del modeller dör ju på catwalken för att de är för magra. Men man har ju börjat få upp ögonen för det för nu får ju inte modeller med för lågt BMI vara med på catwalken, så det är väl ett steg i rätt riktning... Jag hoppas att idealen ändrar på sig snart, till det bättre.

Är kanske helt ute och cyklar men ville bara skriva av mig lite. Blev lite rörigt kanske men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Ha det bra!

/E med två i

Sorry för dålig uppdatering, men har typ haft mer eller mindre fullt upp idag. Har bla. varit och hämtat min lilla skitdator från lagningen. Lämna in för typ två månader sen. Men är nu i alla fall 3148 :- fattigare... Kan säga att det svider lite grann. Hade hellre lagt ut dom pengarna på en ny bra dator, men ville ha tillbaka alla bilder och sånt jag har på den, som jag inte sparat någon annanstans, smart som jag är. Det är andra gången den pajar, borde ha lärt mig det vid det här laget! Men ska se om den fungerar senare...

Hade lite jobbiga tankar efter lunchen idag. Jag tyckte att jag tog bra med mat, men så kommer mamma och säger att jag tagit för lite och pappa lägger på lite till på min tallrik. Protesterade en del men åt upp det i alla fall, så mådde lite sådär för den där extra klicken sen. Men ska ut på promenad snart, så förhoppningsvis försvinner det då.

Bara älskar kjolar.  

/E med två i

Har fått lite frågor som jag tänkte svara på i ett inlägg. 

Fråga: vad är anorexi för något? hur gammal är du? när fick du det?

Svar: Jag är ganska dålig på att skriva sånt här, men du kan läsa det här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Anorexia_nervosa och det förklarar ganska bra vad anorexi är.  Förlåt om jag är lite lat. 

Till den andra och tredje frågan: Jag är 17 år gammal och ska fylla 18 år i år. Jag insjuknade i anorexia under hösten 2011 och fick diagnosen i november.

Fråga: Hur lång är du och vad väger du? Vad vill du väga, och vad borde du? Vad vägde du som minst? Hoppas du blir frisk snart!!

Svar: Jag vill tyvärr inte svara på de här frågorna, eftersom de kan trigga till skadligt beteende, och det vill jag absolut inte. Enda jag kan svara på är att jag är 167 cm lång.  

Om ni har fler frågor, så fråga bara! Jag svarar gärna!  

/Kramar E med två i

Har varit på både sjukgymnast och möte på mottagningen nu. Hos sjukgymnasten satt vi bara och pratade och hon ställde frågor om vad jag tyckte om min kropp och sånt där. Var lite jobbigt.

Sen var det dags för samtal och vägning direkt efter. Vågen visade exakt samma för tredje veckan i rad! De som jobbar där blev rätt bekymrade och anade ju att någonting vara fel. Mamma tycker inte att jag fixa det där med att ha mycket ansvar själv med maten, att jag försöker dra ner hela tiden. Hon ville att vi skulle gå tillbaka till att hon och pappa lade upp matn åt mig igen. Det ville inte jag. Och efter ett ganska jobbigt och utdraget möte kom vi fram till att de ska övervaka mig mycket noggrannare när jag lägger upp maten och säga till när jag tar för lite. Kändes ganska tungt att behöva gå tillbaka. Vill ju kunna klara av att äta och ta mat helt själv. Men det är tydligen för tidigt för det... Fattar inte hur jag ska klara det här riktigt känns det som just nu, med viktuppgång, strängare övervakning, alla jobbiga samtal... Orkar bara inte...

/E med två i

Fick en fråga som jag tänkte att jag skulle svara på i ett inlägg: 

Hur började din anorexi?

Svar: Det hela började med att jag tänkte gå ner i vikt, 5 kilo ungefär, förra året för jag var missnöjd med min kropp och märkte att jag hade gått upp lite i vikt. Till en början gick det segt, men jag hade inga sjuka tankar direkt, utan det äckliga var att anorexin kom smygandes. Efter de här 5 kilona så tänkte jag "Bara lite till, sen slutar jag", men rädslan för att börja gå upp i vikt växte sig allt större och jag kunde bara inte sluta. Jag blev heller aldrig nöjd med min kropp utan såg bara fett som skulle bort. Jag började dra ner mer och mer på maten och tränade på det, så till slut rasade kilona av mig. Men jag kunde inte sluta. Jag blev mer och mer besatt av att räkna kalorier och "spara mig" så jag kunde äta det och det utan att gå upp nånting. Och jag märkte inte själv att jag var fast i ätstörningen utan jag tänkte att jag kunde börja äta om jag bara ville. Jag såg inte själv hur sjuk jag var förrän jag lades in på intensivvården och tvingades att börja äta igen. Då (äntligen) förstod jag att jag har anorexi.

Jag kommer ihåg att när jag bestämt mig för at gå ner i vikt så lovade jag min mamma, som var väldigt tveksam till det hela, att det bara skulle bli 5 kilo, sen var det bra. Tänk vad fel det kunde gå...

Jag hoppas det här svarar på din fråga. Om någon undrar nånting annat är det bara att fråga!

/E med två i

Kändes sådär i skolan idag. Var trött och inte alls på humör. När jag gick till bussen i morse hade jag bara lust att vända om.

Min kontaktperson som ska sitta typ med mig vid lunchen i skolan påpekade idag att jag tagit för lite mat, men lät det vara ändå. Hon ska tydligen ta upp det nästa skolmöte. Kommer nog dö lite då. Känns som om alla klagar på hur jag tar mat nuförtiden. Förmodligen har de rätt...

Vägde mig själv idag och vågen pekade neråt. Inte så bra eftersom jag har vägning och samtal imorrn igen. Vet inte vad som kommer att hända då, eftersom vi ökade på mitt matintag förra veckan till och med. Känner mig så vilsen och vet inte vart jag vill. Känns inte som om jag är redo eller vill släppa taget om anorexin, speciellt eftersom jag hela tiden försöker göra sånt jag inte borde för att kunna bli frisk igen. Varför kan jag inte bara få leva så? Hatar min fläskiga kropp. Och jag måste bli ännu fetare. Jag är rädd för det. Rädd för vad som kommer att hända när jag är normalviktig igen. Om jag nu kommer dit. För jag vet att jag varken får eller kan ha det så här. Så varför måste jag kämpa emot så mycket då? Jag antar att det bara är att försöka ta nya tag och hitta motivationen till att kämpa igen. Kom igen nu!

/E med två i