Fråga: Kan inte du skriva ett inlägg om hur din anorexi började? Alltså att du tar månad för månad från då det började till nu.
Kämpa på föresten! :D

Svar: 

Jo, visst kan jag försöka med det. :)

Min viktresa började för exakt ett år sen, under sommarlovet. Jag kände att kläderna satt mycket tightare och jag hade gått upp lite i vikt. Jag gick då i konståkning, men hade trappat ner på träningen, men fortsatte att äta lika mycket och rätt onyttigt ändå… Så jag bestämde mig för att göra något åt saken helt enkelt.

Jag tänkte att jag bara skulle gå ner 5 kilo till en början och jag kommer ihåg att jag berättade detta för min mamma. Hon var väldigt tveksam, men jag sa att det bara skulle vara 5 kilo. Andra har ju lyckats så varför skulle inte jag? Vad skulle kunna gå fel liksom?

Jag kollade lite på internet efter metoder att gå ner i vikt och hittade LCHF som jag tyckte lät bra och började med den och uteslöt näst intill alla kolhydrater och ökade på fettet i  maten istället. Mamma vara emot hela den här gå-ner-i-vikt-grejen från början och stötta mig inte alls, vilket vara ganska jobbigt. Men jag gick på LCHF någon månad eller så och tänkte faktiskt inte såå jättemycket på vad jag stoppa i mig, bara det inte var för mycket kolhydrater i och jag räknade inte kalorier eller tränade speciellt mycket. Fast jag började med ett promenadprogram som jag hittade på en sida, då man skulle gå en viss sträcka per dag under ett par veckor. Dessutom hade jag en stegräknare och mådde dåligt om jag inte kom över 10000 steg/dag.

Men efter några veckor i juli ungefär så tröttnade jag på den dieten och att räkna steg. Det var för omständigt att hålla koll på alla kolhydrater och jag gillade inte att äta så mycket fett, så jag slutade med den. Hade gått ner lite i vikt men inte alls så mycket. Hittade då sidor på internet där man kunde räkna kalorier på. Jag gick med i några och började alltså räkna på vad jag stoppa i mig. Sökte också på sidor efter tips att gå ner i vikt, vilka träningsformer som var bäst, osv. Började dessutom träna pilates som jag fortsatt med sen dess. Började också dra ner på kalorierna sakta men säkert.

Och till slut nådde jag min målvikt. Men jag var fortfarande inte nöjd. Hatade allt äckligt fett som hängde på kroppen. Det skulle bort, tänkte jag!

Efter min första målvikt gick det lättare att gå ner i vikt och viktminskningen började gå snabbare. Det var nog här jag började insjukna i anorexi. Tror det var runt augusti nu om jag inte minns fel. Men jag fick som en kick utav att se siffrorna på vågen minska mer och mer, och samma sak med midjemåttet. Jag mätte och vägde mig varje morgon. Började också dra ner mer och mer på kalorierna och ökade på med träningen; var ute och sprang, gick eller gjorde pilates.

Och när skolan började höll jag fortfarande på att försöka gå ner i vikt. Jag tänkte att jag bara skulle gå ner lite till, sen vara det bra. Men jag blev aldrig nöjd. Allt jag ville ha var en fin och platt mage, men fettet på magen verkade aldrig vilja försvinna. Dessutom blev jag allt räddare att gå upp vikt igen. Alltså fortsatte jag. Började faktiskt inse att jag hade problem, och försökte fråga mamma om jag kanske skulle kunna prata med en dietist som kunde hjälpa mig och räkna ut hur många kalorier jag behövde per dag och så. Hon tyckte inte det behövdes. Fick ändå prata med en som jobbade på ett gym om hur jag skulle äta, men jag tyckte det matschemat hon la upp var så mycket, så jag struntade i att följa det.

Nu började folk omkring mig märka att allt inte stod rätt till och började påpeka vad smal jag hade blivit. Jag tyckte det var lite irriterande. Men sanningen var att jag inte visste hur jag skulle sluta. Så det enklaste var att fortsätta, jag skulle bara ner lite till. Och jag drog bara ner mer och mer på kalorierna och fortsatte att träna.

Så fort jag nådde en ny nivå på vågen, midjemåttet eller kaloriintaget, kunde jag sen inte överskrida den nivån. Mådde dåligt och fick ångest då. Och de nivågränserna blev bara lägre och lägre. Om jag visste att jag skulle vara lite onyttig någon dag, så kompenserade jag upp det både före och innan, då jag drog ner mer på kalorierna och ”sparade mig” och tränade lite extra.

Sen i oktober kom min födelsedag som blev ganska katastrofal. Visste att jag skulle vara onyttig på kvällen och bestämde mig för att spara så mycket det gick under resten av dagen. Vid den här tiden gick jag morgonpromenader innan frukost, som bara bestod av ett ägg eller ett äpple. Mamma blev helt förkrossad över att jag inte ville ha någon tårta! Kunde bara inte äta det. Allt jag fick i mig under firandet var några rutor mörkchoklad. Och sen vara jag ute och sprang på det. Kan säga att jag mådde sådär efteråt och var alldeles skakig. Till middag valde jag att vi skulle ha tacos, för att det innehåller rätt så lite kalorier…

Och så här höll jag på någon månad till. I november ville mamma, som var jätteorolig, att jag skulle gå till en läkare som skulle få ta prover på mig. Han påpekade att jag var underviktig och gav mig en utskällning för att jag sa att jag ville gå ner lite till.

Fick ta några blodprover och efteråt började allting snurra och det svartnade för ögonen, och helt plötsligt låg jag på golvet. Det var första gånge jag svimmat, och jag tror det berodde på min vikt…

Mamma blev bara oroligare och oroligare och jag fick henne till och med att gråta, vilket jag aldrig sett henne göra tidigare! Mådde jättedåligt för det! Men jag kunde trots det ändå inte sluta… Så hon förbjöd mig att träna till slut.

Började då att träna i smyg och rasade nu mera i vikt. Mamma tog då kontakt med BUP, som jag fick gå några samtal hos och berätta om hur jag åt, mina tankar och känslor och sånt där. Detta var runt november-december. BUP-tanterna förbjöd mig också att träna, vilket jag då tyckte var ganska skönt, eftersom jag inte hade någon ork kvar. Men jag fortsatte att tappa i vikt och till slut förbjöd de mig även att gå till skolan. Jag förstod att jag hade problem, men tog det inte så allvarligt: Jag mådde ju bra! Fick diagnosen anorexia nervosa vid den här tiden, men jag trodde inte på det. Jag kunde börja äta om jag bara ville ju! Hatade när alla andra började lägga sig i mitt liv. Jag tyckte ju att jag hade kontroll över det, över maten och träningen, över vikten och kalorierna. Men det var nog det som kontrollerade mig istället…

Den 19 december 2011 lades jag in för behandling mot anorexia. Mina värden var så pass dåliga att jag lades in på intensivavdelningen och fick sondmatas. Hade det inte så illa där faktiskt. Åt så mycket jag ville av den vanliga maten (vilket inte var mycket) och hade TV på rummet och blev uppassad hela tiden och fick sitta still. Det enda jobbiga var att jag missade julavslutningen i skolan. Det kändes jättekonstigt att  vara inlagd medan mina kompisar var i skolan som vanligt. Några från klassen kom och hälsade på ibland. Det betydde jättemycket och jag är så glad över att de finns!

Den 21 december flyttades jag till avdelningen för slutenvård. Nu började det riktiga helvetet! Nu pressades man att börja äta och det var inte förrän nu som jag insåg att jag hade en ätstörning. Har hela tiden känts ofattbart att JAG skulle kunna ha det!

Hatade tiden på avdelningen. Alla regler, all personal som tjatade på en och tvingade en att äta, att sitta still hela tiden, att vara inlåst medan livet fortsatte utan mig…

Både vid jul och nyår fick jag tillbringa morgonen på avdelningen. Inte världens roligaste ställe att vakna upp på just då… Men fick åka hem senare på eftermiddagen och fira lite med familj och släkt, vilket var tur.

Tiden på avdelningen blev bara jobbigare och jobbigare. Jag fick bara mer och mer ångest och hatade mig själv och min kropp och hade faktiskt en del självmordstankar. Hade ingen lust att leva så här! Fick en del ångestmedicin men det dämpade bara en del.

Tog ett tag innan jag verkligen tog tag i ätandet och började gå framåt. Ville inte bli frisk till en början. Blev mycket ilska, gråt och skrik under tiden jag låg inne. Men till slut skötte jag mig mer och mer och fick fler permissioner och frihet. Efter ungefär två månader på avdelningen så skrevs jag äntligen ut! Det var den 22 februari 2012 då. Mådde ganska dåligt då och hade svårt för att äta. Men det var så skönt att få komma därifrån!

Till slut började jag skolan, tre gånger i veckan halva dagar. Det gick bra, men var i stort sett väldigt rastlös eftersom jag inte fick röra på mig så mycket. Började till slut att smygträna då, vilket jag fortfarande gör en del tyvärr. Men har kommit en bra bit sen jag låg inne och har inte alls lika mycket ångest längre, även om jag kanske har backa lite nu. Sakta men säkert ökade man på skolan och till slut gick jag alla dagar, vilket var roligt eftersom jag fick vara mer med mina kompisar. Och jag har fått mer och mer ansvar och frihet under tiden jag varit hemma, vilket är riktigt skönt. Tyvärr händer det att jag fuskar en del fortfarande och jag har en bot kvar innan jag är frisk men jag har i alla fall kommit en bit. Det blev ett väldigt långt inlägg och jag vet inte om någon orkade läsa det hela, men jag hoppas jag svarade på ditt önskemål. Nu ska jag fortsätta att kämpa mot mer ansvar och frihet! Kramar på er alla!

/E med två i

Min bror och jag gjorde tacos till middag idag. Det var gott, fast jag fick lite jobbiga tankar efter jag tagit en klick creme fraiche som jag ångrar. Försöker intala mig själv att det inte är farligt, att jag inte kommer att bli fet nu, men det liksom gnager på en. Bli nog bättre snart hoppas jag. Har skött mig sådär annars. Slarvat en del med maten och gått en massa extra. Borde inte ha ångest för lite creme fraiche liksom...

Imorrn bär det i alla fall av till Liseberg! Kommer bli skitkul!  Det var jättelängesen jag var där och har velat åka dit ett tag nu faktiskt. Den här gången ska jag åka Kanonen, som jag aldrig åkt förut (vet, är lite efter). Hoppas allt går bra nu!

/E med två i 

Nu är det ett år sen jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Om jag ändå hade vetat hur det skulle sluta...

För ett år sedan:

Idag:

/E med två i   

PUH! Nu är samtalet över!!! Det gick faktiskt mycket bättre än väntat; ja, jag hade gått ner (vågen visade -0,5 kg), men de var typ okej med det. Inte nog med det; jag sa att jag skulle till Liseberg på lördag med några kompisar och min kontaktperson var jättepostiv och glad för mig! Så nu hoppas jag att mina föräldrar också är lika villiga att släppa iväg mig.

På mötet pratade vi sen om självbild, vad vi skulle fokusera på att förbättra i min egna självbild. Vill kunna vara mer utåtriktad, speciellt med nya personer som jag knappt känner. Blir så lätt blyg och vet inte vad jag ska säga. Så jobbigt! Hatar när det blir pinsamma tystnader och ingen säger något!

Fick till uppgift att säga några bra saker till mig själv varje dag.

Efter samtalet kom jag hem, åt middag, och drog sen för att möta Anna och vi var domare ett tag medan de i konståkningen körde brännboll. Hade det jättetrevligt och det var skitkul att träffa Anna igen! 

Kom hem för en stund sedan och nu håller jag på att baka mina underbart goda kladdkakemuffins. Blir nog bra.  Vågar tyvärr inte smaka men hoppas klassen tycker om dom i alla fall!

/E med två i

Sitter på min säng nu efter en skön promenad och en varm, härlig dusch och funderar lite. Funderar och oroar mig för morgondagen. Vill inte till mottagningen och väga mig och ha ett meningslöst samtal. Är rädd för att ha gått ner jättemycket i vikt (vilket jag vet att jag typ har...) och för vad som kommer att hända då. Vill prata om det här med någon men vet inte vem... Vill berätta för min mamma men vill inte att hon ska fråga om vikten imorrn... Hon vill ju så gärna gå tillbaka till när hon och pappa lade upp maten. Om de bestämmer sig för att gå tillbaka dit tänker inte jag äta! Och jag har ju skärpt mig de senaste dagarna, fast de ser ju förstås inte dom... Vet inte hur det här ska gå. Är jätterädd och orolig... Vill gärna åka till Liseberg med ett gäng kompisar på lördag, men tror inte de vågar släppa iväg mig änu på något sådant, tyvärr...

/E med två i

Varit hos sjukgymnasten nu och det var sjukt seeeeeegt! Trodde jag skulle somna i slutet seriöst! Fick typ kämpa för att hålla ögonen öppna. Vet inte riktigt var all denna trötthet kommer ifrån?! Sover ju liksom jättebra på nätterna och lägger mig tidigt... Fast kan seriöst inte komma ihåg senaste gången jag hade sovmorgon och fick sova så länge jag vill...

Hur som helst gick jag och min sjukgymnast igenom vad vi hade gjort under de här gångerna vi träffats och sammanfattade allt. Det var sista gången och som jag fattade skulle vi avvakta innan vi bokade in någon ny tid eller nåt sådant. Sa inte så mycket utan det kändes mest som om hon satt och tittade på mig medan jag tittade ner och mumlade lite svar, mest "jag vet inte". Hade lite svårt att koncentrera med på vad hon sa ibland och fattade inte allting, haha.

Om en stund är det i alla fall middag. Får se vad det blir. Sen ska jag nog bege mig ut på en promenad. Det gick bra med mellanmålet. Åt upp allt! Duktig chey.

/E med två i

Var ute på en skön promenad förut och har just ätit kvällsmat nu. Helt själv. Och jag fuskade faktiskt ingenting. Åt till och med knäckemackan med ost och smör. Har lite jobbiga tankar nu, men jag hoppas det blir bättre snart. Måste skärpa mig eftersom det är viktdag på onsdag. Vet inte hur det kommer att gå eftersom jag har fuskat så mycket tidigare. Det är bara så frestande att fuska när man väl kan... Usch, försvinn alla jobbiga tankar!

/E med två i

Såg just sista avsnittet av Vampire Diaries (vet, lite efter)! Dog lite! Satt och grät typ i slutet, det var så sorgligt! Varför skulle det vara sista avsnittet för, haha?!

Mår annars sådär just nu, och det beror inte på att jag festade igår... Har viktdag på onsdag och jag VET att jag har gått ner i vikt. Bråkade lite med mamma vid middagen förut. Hon tycker inte att jag fixar det här, att jag inte kan lägga upp min egna mat. Och jag är jätterädd för vad som kommer att hända om vågen visar minus på onsdag, och det bevisar att hon har rätt. Usch! Vill inte vara med om det här! Orkar inte det! Mår dåligt av att äta, mår dåligt av att inte äta... Jag vill inte gå tillbaka till när mamma och pappa la upp min mat! Jag är ganska säker på att vågen kommer att visa minus ändå... Vill bara gråta... Mår bara så illa... Och bara för att hon har sagt så så vågar jag inte be om hjälp. Rädd för vad som kommer att hända då, och jag liksom medger att hon har rätt, jag klarar inte det här... Vill ju kunna göra det! Men har som sagt satt mig i skiten... Vet inte hur det här slutar eller hur jag ska fixa det här...

/E med två i