Varit en lite småseg dag och har inte hänt så mycket. xP Vaknade tidigt (som vanligt) och gjorde sen i ordning frukost. Testade ett nytt recept med ugnsbakad chokladgröt och gudars vad gott det var!!! Tror mina smaklökar spelade en liten symfoni innan de dog och sen återupplivades. ;)

Begav mig sen på läkarsamtal på mottagningen. Det var mer en check om medicinen jag tagit ett tag nu och jag känner verkligen att den har hjälpt. Mitt humör pendlar inte alls lika mycket och jag känner mig ändå gladare överlag. Frågade om att jag vaknar så tidigt kan bero på den, och det är möjligt, så ite bieffekter känner jag ju av, men det positiva väger ändå upp mycket mer.

Drog sen och handlade lite och åt sen lunch. 

Sen har jag bara suttit och segat och inte fått nånting vettigt gjort haha. xD Åkte sen till gymmet och körde ett litet pass. Har precis kommit hem nu och ätit middag. Mätt och belåten nu!

Ikväll ska jag som vanligt softa framför Gladiatorerna och bara ta det lugnt. Händer nog inte så mycket i helgen. Måste ta tag i lite läxor och så känner jag... Suck.

Hoppas ni får en trevlig helg!

Frukost i morse:

Varit en riktigt solig (men kall) dag idag.

Lunch: kalkon, keso, ärtor/bönor, grönsaker och köttfärs.

Jag på gymmet:

Middag! Kyckling, keso, grönsaker och råris!

/E med två i 

Fråga: kan du berätta lite om första gången du var inlagd? hur länge du var där och sånt?

Svar: Jo det kan jag göra. Tror jag faktiskt aldrig gjort det tidigare. Kan vara triggande, jag vet inte riktigt, så om du är känslig och lätt för att triggas bör du inte läsa detta.

Det var december innan jul 2011 och jag var som allra sjukast i anorexin här. Hade varit på några samtal/vägning hos BUP innan och de konstaterade att jag behövdes läggas in eftersom jag rasade i vikt. Jag hade ingen kontroll längre. Jag var sjukskriven från skolan sen några dagar tillbaka och hade rörelseförbud och kämpade hemma men det gick inget vidare... Och det värsta var att jag inte själv insåg hur illa det var. Trots att det var jobbigt så kände jag ändå en sorts lättnad att jag skulle läggas in - jag behövde inte kämpa själv längre, tvinga mig att träna och äta lite.

Så jag fick packa ihop några saker och jag och pappa åkte till sjukhuset. Jag vägdes där ännu en gång och vågen visade minus igen och jag fick ta blodprover och EKG. En läkare sa då att mina värden var så dåliga att jag var tvungen att läggas in på akutavdelningen med sond istället för den slutna avdelningen som jag vara planerad att läggas in på först.

Kommer ihåg att jag grät när han sa att jag behövde det och gå upp en massa i vikt... Fick sen min sond och jag fick ett rum på akutavdelningen. Var ganska lyxigt där faktiskt och hade egen TV, toalett och behövde bara trycka på en knapp så kom en sköterska in. 

De vägde mig varje morgon och tog blodtryck och puls. Magen gick trögt också så jag fick laxermedel - det värsta jag någonsin varit med om.

Jag vet inte om jag fattade riktigt vad som hände. Jag var för sjutton inne på akutavdelningen för att min kropp höll på att lägga av. Fattar nog fortfarande inte hur illa det faktiskt var...

Men åt bara det jag kände för, vilket inte var så mycket direkt, och fick sond fem gånger om dagen eller vad det var. Fick några besök medan jag var där, vilket var väldigt roligt! Pappa var med mig på dagarna och mamma sov med mig på nätterna.

Missade min julavslutning i skolan, vilket jag var ledsen över, för hade verkligen sett fram emot det.

Den 21:a december var mina värden tillräckligt bra att jag kunde flyttas ner till avdelningen. Där började kampen i helvetet. Kommer ihåg att första måltiden var panpizza... Åt inte alls mycket i början och anorexin protesterade högljutt mot all mat. Fick bara komma hem några timmar över jul, och var så arg och ledsen över det och det kändes som jag hade förstört hela julen för alla... På nyår fick jag sova min första natt hemma. Maten gick sakta men säkert bättre och bättre och blodproverna blev bättre och togs färre och färre, desamma med puls/blodtryck. Hade halva portioner + sond i början, men portionerna ökades på och sonden togs bort till slut. Fick fler och fler permissioner hemma och besökte även skolan och klassen några gånger. 

Men det var riktigt tufft och hade många ångestattacker och självmordstankar. Ville faktiskt dö ibland för allt gjorde så ont och kändes så hemskt. Jag gick igenom helvetet kändes det som och det var bara mörker, med små ljusglimtar när jag fick besök av mina vänner. Utan dem hade jag inte överlevt. Utan inläggningen hade jag inte överlevt, fastän jag hatade allt vad den innebar. Var på avdelningen i ca. två månader innan jag äntligen skrevs ut den 22:a februari 2012.

När jag tänker tillbaka på det känns det så overkligt, som om det inte var mig det hände. Att jag blev inlagd för anorexi och var rädd för mat och att äta och blev sondad. Det är helt sjukt. Men jag klarade av den kampen och jag är verkligen inte samma person som då. Kan knappt förstå hur jag tänkte då. Allt som existerade i min värld då var anorexin. Jag är så otroligt glad att det inte är så längre och en dag ska jag vara helt fri.

Jag samma dag som jag lades in:

På julafton:

/E med två i