Har käkat lunch nu, det blev rester; stekt fisk med ris och wokgrönsaker. Helt okej. Fisk är faktiskt ganska underskattat enligt mig, och det är nyttigare än kött. (Y)

Det blir inget möte på mottagningen idag utan det är flyttat tills imorrn. Kanske var det bra det eftersom jag vägde mig idag och vågen pekade typ en massa minus... Dog lite. Fattar inte hur det är möjligt? Och jag är ganska körd om vågen visar det imorrn på invägningen... Paniiiiik!

Pappa har kommit hem nu och vi ska ge oss ut på promenader senare. Har lyckats göra lite skolarbete ändå. Duktig chey. Fast borde fortsätta med det men orkar inteeeee... Har rätt tråk nu, haha.

/E med två i

Behövde inte dra till skolan idag för jag var typ klar med alla uppgifter vi skulle ha gjort på den lektionen.   Göööött! Men ska försöka göra lite plugg hemma ändå.

Har precis ätit mellanmål och jag åt både frukosten och mellamålet helt själv, för att min pappa har kommit tillbaka men han behövde åka till jobbet. Så har fått ta eget ansvar helt och det har funkat mycket bra.  *Stolt* Känns dock lite sådär nu med jobbiga tankar, men det går förhoppningsvas över.

Mitt mellanmål: ägg- och ostmacka med apelsinjuice.

Fick lie sällskap av Tussen vid mellanmålet också.

/E med två i 

Fick en fråga som jag tänkte att jag skulle svara på i ett inlägg: 

Hur började din anorexi?

Svar: Det hela började med att jag tänkte gå ner i vikt, 5 kilo ungefär, förra året för jag var missnöjd med min kropp och märkte att jag hade gått upp lite i vikt. Till en början gick det segt, men jag hade inga sjuka tankar direkt, utan det äckliga var att anorexin kom smygandes. Efter de här 5 kilona så tänkte jag "Bara lite till, sen slutar jag", men rädslan för att börja gå upp i vikt växte sig allt större och jag kunde bara inte sluta. Jag blev heller aldrig nöjd med min kropp utan såg bara fett som skulle bort. Jag började dra ner mer och mer på maten och tränade på det, så till slut rasade kilona av mig. Men jag kunde inte sluta. Jag blev mer och mer besatt av att räkna kalorier och "spara mig" så jag kunde äta det och det utan att gå upp nånting. Och jag märkte inte själv att jag var fast i ätstörningen utan jag tänkte att jag kunde börja äta om jag bara ville. Jag såg inte själv hur sjuk jag var förrän jag lades in på intensivvården och tvingades att börja äta igen. Då (äntligen) förstod jag att jag har anorexi.

Jag kommer ihåg att när jag bestämt mig för at gå ner i vikt så lovade jag min mamma, som var väldigt tveksam till det hela, att det bara skulle bli 5 kilo, sen var det bra. Tänk vad fel det kunde gå...

Jag hoppas det här svarar på din fråga. Om någon undrar nånting annat är det bara att fråga!

/E med två i

Här är ännu ett länkbyte  Här skriver en tjej som heter Evelina om sitt liv, kompisar, m.m Titta gärna in på den!

http://evelina4everalone.bloggplatsen.se/

Och är det någon mer som vill byta blogglänk är det bara att kommentera!  

/Kram E med två i

Kändes sådär i skolan idag. Var trött och inte alls på humör. När jag gick till bussen i morse hade jag bara lust att vända om.

Min kontaktperson som ska sitta typ med mig vid lunchen i skolan påpekade idag att jag tagit för lite mat, men lät det vara ändå. Hon ska tydligen ta upp det nästa skolmöte. Kommer nog dö lite då. Känns som om alla klagar på hur jag tar mat nuförtiden. Förmodligen har de rätt...

Vägde mig själv idag och vågen pekade neråt. Inte så bra eftersom jag har vägning och samtal imorrn igen. Vet inte vad som kommer att hända då, eftersom vi ökade på mitt matintag förra veckan till och med. Känner mig så vilsen och vet inte vart jag vill. Känns inte som om jag är redo eller vill släppa taget om anorexin, speciellt eftersom jag hela tiden försöker göra sånt jag inte borde för att kunna bli frisk igen. Varför kan jag inte bara få leva så? Hatar min fläskiga kropp. Och jag måste bli ännu fetare. Jag är rädd för det. Rädd för vad som kommer att hända när jag är normalviktig igen. Om jag nu kommer dit. För jag vet att jag varken får eller kan ha det så här. Så varför måste jag kämpa emot så mycket då? Jag antar att det bara är att försöka ta nya tag och hitta motivationen till att kämpa igen. Kom igen nu!

/E med två i

Middagen blev mycket jobbigare än vad jag trott. Mina bröder försökte verkligen allt till att få mig att äta upp det där sista, sista på tallriken som jag jämt lämnar. Kan och vill bara inte just nu. Det blev ett långt, djupt och känsloladdat snack med min ena bror sedan. Brukar inte ha det så det var något nytt om man säger så. Men är glad att jag har dem båda två, jag vet att de vill mig väl.  Synd bara att jag har en idiotisk sjukdom som verkar förstöra det mesta och gör alla besvikna gång på gång. Suck... Vet inte vart jag är på väg, vad jag vill eller vad jag ser fram emot eller nåt. Vet ingenting.

Just nu funderar jag på om man ska ge sig ut på en promenad eller inte. Den sjuka delen av mig säger att jag borde göra det och den friska inte. Gaaaah, blir knäpp på allt det här!! Och att det känns som om jag lagt på mig massor av lager fett som bara väller över på magen gör inte saken bättre...

/E med två i

Min pappa är bortrest två dagar nu, så jag får typ äta mina måltider med min bror. Får väl se hur det kommer att gå. Känns lite skönt att inte ha någon i närheten hela tiden. Vill ju kunna ta mer ansvar och kunna äta ensam, bevisa att jag klarar det. Men alla tycker att det är för tidigt. Förmodligen har dom rätt. Tror inte ens att jag kan lita på mig själv just nu.

Min motivation är inte alls i topp och jag vet inte riktigt vad jag vill. Anorexian är så stark. Och jag vet inte om jag har tillräckligt med vilja att bli frisk. Mamma och jag hade ett snack om det här igår kväll. Känns som om jag gör henne besviken gång på gång när jag väljer den sjuka vägen hela tiden och att jag är på väg bakåt istället för framåt. Vet inte vad jag ska ta mig till. Vill bara vara smal. Vill vara den smala tjejen, som alla vrida sina huvuden för och tänker "Gud, vad smal hon är!". Varför ska det vara för mycket begärt? Jag vet att allt det här är fel men jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka...! Vet inte ens om jag vill göra det... Inte tillräckligt i alla fall.... Vill be om hjälp men jag vågar inte, rädd för att det kommer att göra allting värre...! Känner mig så splittrad...

Varit i skolan idag som vanligt. Var väl sådär, inget speciellt. Fick ingenting gjort på de få lektioner jag var med på precis. Orkar inte med allt skolarbete som måste göras just nu...

Dagens outfit:

/E med två i

Har inte gjort ett skit idag heller, hehe, fast jag borde ta tag i läxorna. x) Äh, tar det en annan dag typ... (a)

Har precis käkat middag. Det blev stekt fisk med potatis och wokgrönsaker. Rätt gott faktiskt. Men det blev helt plötsligt en diskution om att jag skulle öka på mitt kaloriintag så blir jag frisk fortare eller något. Kändes som om alla hoppade på mig. Visste inte vad jag skulle säga liksom eller hur jag skulle försvara mig. Det är liksom inte så enkelt som dom verkar tro. Om alla anorektiker skulle bli friska av att man öka på lite mjölk så skulle väl alla göra det... -.-' Alla verkar förvänta sig att jag skulle le och säga; "Men gud, vilken bra idé, varför har vi inte gjort det redan?". Herregud, ibland undrar jag vad dom tror om mig egentligen?? Hade bara lust att duka av och gå från bordet. Kändes som om alla attackerade mig nästan...

Imorrn är det måndag, vilket betyder skola. Blir väl bra antar jag. Börjar faktiskt bli ganska trött på att vara hemma nu, haha. Hoppas alla får en fin söndag!  

/E med två i